Värdet av ett fan på Facebook

5 September, 20125 September, 2012 Emelie Fågelstedt Leave a comment

Varför vill man ha många fans på Facebook? Vissa talar om att antalet är det man vill åt – att uppnå en så stor grupp människor som möjligt som aktivt har gått in och gillat ens sida. Andra pratar om att man vill ha en aktiv grupp – personer som svarar, delar, kommunicerar på ens sida med själva sidan och med andra fans.

Jag är övertygad om att det slutgiltiga målet bör vara det sistnämnda. Om det enda man vill är att ha en stor fanbase på sin sida hade det kanske räckt med att köpa Facebookannonser för några tusen så hade man fort kommit upp i höga nummer. Alternativt att man hade kunnat köpa Facebook fans från ett annat land ganska billigt. (Samma gäller Twitter där jag har sett att allt fler valt att köpta tusentals fejk-followers till sig själva eller till sitt varumärke).

Jag hade en spännande diskussion med en tekniker igår om just detta med VARFÖR man finns på Facebook. Som i många fall blir perspektivet annorlunda om du pratar med en kommunikatör (jag) kontra en tekniker (han). Hans fokus låg på smarta sätt att locka in fans till en grupp, genom snygga tävlingar och appar, som de sedan delar för att vinna eller för att få ta del av erbjudanden. Mitt fokus ligger på varumärkesbyggande – att genom kommunikation locka till sig en grupp som blir genuint intresserade av varumärket och därför väljer att sprida. Jag tror att den bästa lösningen är att blanda de två. KOMMUNIKATION och TEKNIK. För att bygga upp en helhet som både intresserar, fångar upp och engagerar ens fanbase.

Mitt motto. Hellre få aktiva fans än flera oaktiva. Samtidigt finns det inget värde i att skapa bra innehåll om man inte har några fans alls som ser en.

Jag läste precis en artikel i PR-daily, 6 ways top-performing brands grow their Facebook communities, som delade upp ens fans på Facebook enligt följande grupper:

1. Joiners(83 percent): Although they make up a majority of your fan base, they do not help you get new fans or spread your messages. They simply participate; that is the end of their interaction.

2. Sharers(15 percent): This is the more active group that participates in your campaigns and spreads the word about them. This group reaches out to that “friends of friends” metric.

3. Advocates(1.5 percent): This group is your Facebook gold mine. Not only do advocates participate in and share your campaign, they have the ability to influence their community to do the same. This is the community you want to develop.

Här blir det intressant att urskilja vilken metod som når vilken grupp. Joiners kan du nå via snygga tekniska lösningar och Facebookannonser. Sharers når du via tydlig och ofta rolig kommunikation som de väljer att dela med sig av. Adovactes, som är den grupp som egentligen är absolut svårast och kanske viktigast att nå på Facebook, är de personer som väljer att engagera sig i allt ditt varumärke gör. Och för att nå dem krävs en riktigt bra social medieplan som bygger ditt varumärke och får människor att vilja förknippas med just dig. När man har nått dem och engagerat dem börjar man till fullo få möjlighet att sprida sina budskap som en löpeld genom gräsrötterna.

Så en slutsats. Tekniska aspekter är bra för att få upp antalet fans och sedan är kommunikativa grepp viktiga för att skapa en engagerad målgrupp som väljer att ta steget att bli mer aktiva än att trycka “gilla” den där första gången. Men det är även viktigt att se över behov för varje enskilt varumärke / företag. Vissa bör inte finnas på Facebook alls. För andra är tiden det krävs att lägga på en aktiv målgrupp inte intressant. För andra är en aktiv målgrupp det enda intressanta. Det är en vetenskap ändå, det här med Facebook.

Instagram och varför bildkommunikation blir allt viktigare

11 June, 201211 June, 2012 Emelie Fågelstedt Leave a comment

Jag använder mig allt mer flitigt av Instagram. Från att ha lagt upp någon bild i veckan lägger jag idag med enkelhet upp flera bilder per dag. Anledning? För att det är enkelt att kommunicera med bilder. Det går snabbt och det är roligt. Att en bild säger mer än tusen ord är ingen överdrift. Utöver mitt jobb har det därför blivit just med Instagram som jag har valt att kommunicera digitalt på senaste tiden. Det och på Twitter. Många gånger kräver en blogg mer än vad man har att förmedla. Och ibland är ju det enda man vill dela med sig av något så enkelt som en solnedgång. Eller en bild på en löpsedel. Andra gånger vittnar du något som du bara vill visa i bild – utan att lägga ord och tolkningar i munnen på någon annan.

Bilder växer i betydelse. För privatpersoner och för företag. Jag observerar hur allt fler använder sig av Instagram och Pinterest. Dessutom blir responsen oftast högre på de medierna än på andra. Med 100 followers på Instagram får jag mer respons på en bild än vad jag får om jag delar samma på Facebook där jag har över 500 vänner. Beteendet på sajten är annorlunda. Man gillar mer helt enkelt.

Av den anledningen var det ett smart drag av Facebook att köpa Instagram för någon månad sedan. Vad Facebook planerar att göra mer ingående med sajten återstår att se. Integrera annonser? Addera en Facebooklogga? Koppla gillaknapparna till gilla på Facebook?

För några år sedan berättade en föreläsare på JMK att Internetkommunikation kommer att röra sig allt mer mot samma enkelhet som på Twitter. Stora begrepp i korta meningar. Bilder och förklarningar på 140 tecken. Fokus läggs allt mer på kvalité idag för att fånga vår uppmärksamhet. Vi är trötta på milslånga texter. Invecklad information. Ofta läser vi allt från mobilen. Oftast är vi på språng. Enkelhet är den nya kommunikativa utmaningen.

KONY 2012 – debatten

12 March, 201213 March, 2012 Emelie Fågelstedt Leave a comment

Jag tror att de flesta av er sett eller hört talas om filmen KONY 2012 under den senaste veckan. (I skrivande stund har filmen setts av över 77 miljoner människor bara på Youtube) Den har spridit sig över sociala medier i ett försök att väcka uppmärksamhet kring krigsherren Joseph Kony och LRA (Lord’s Resistance Army) som kidnappar barn, mördar, våldtar och utbildar barnsoldater i Uganda (samt Kongo och Sudan). Sedan 2005 har Kony legat på Haags lista över internationella brottslingar, men ständigt kommit undan ett gripande. Invisible Children, organisationen bakom filmen och kampanjen att uppmärksamma och tillfångata Kony, uppmanar att dela filmen vidare över sociala medier, och att hela världen, natten den 20e april, ska samlas ute på världens gator och sätta upp affischer med budskapet “Kony 2012″. Kony ska bli känd, så att fler människor får nys om konflikten i Uganda.

I samband med att filmen började spridas, som jag skrev om här, väcktes även en livlig debatt på internet. Att Invisible Children, organisationen bakom filmen, förvrängde verkligheten, hade kommersiella mål med kampanjen, samt att de samarbetade med den Ugandiska militären för att ge dem mer makt i landet, pengar och vapen. Mycket kritik riktas mot den “Hollywood”-stil som filmen använder sig av. Att den går mer på känslor än fakta, och att den förenklar situationen radikalt.

Ganska omgående började länken visiblechildren.tumblr.com att spridas i samband med filmen. Länken blockerades snabbt av Facebook. En spekulation kring detta är att Mark Zuckerberg, grundare av Facebook, nämns i filmen som en av de kända profilerna i USA som kan hjälpa till att uppmärksamma Kony. (Länken är i skrivande stund inte längre blockerad på Facebook). Sidan har fått mycket uppmärksamhet:

“It’s been an adventure the last few days for me personally. This page has had over 2.2 million visitors, and today I’ve turned down media requests from Al Jazeera English, FOX, NBC’s Today show and BBC World Service. Why? Because my opinion isn’t what’s relevant. What’s relevant is that credible sources around the world are writing critically about Joseph Kony and KONY 2012.”

Filmen uppmärksammas i media. I Sverige bla i DN av Leonel Marjavaara som skriver: “Stop Kony” – Stor Nätkampanj mot Ugandas Gerillaledare. Samtidigt (av slump) visar Fotografiska Museet i Stockholm utställningen Stolen Children. Soldiers of the LRA. Något som DN även skriver om här. På ledarsidan i SVD debatterar Daniel Persson Kony 2012 på både ont och gott:

“I takt med att den har blivit allt vidare spridd har även kritiken mot den ökat. Det stämmer till exempel att bara en tredjedel av de insamlade pengarna används direkt i Uganda. Resten går dock i huvudsak till att sprida budskapet, något som alltid har varit ett av organisationens syften. Att välgörenhet och bistånd kan bedrivas både direkt och indirekt är inget nytt.”

Guardian har en intervju med Jacob Acaye där han försvarar Invisible Children. Acaye är en av huvudpersonerna i filmen KONY 2012 blev själv kidnappad för nio år sedan men lyckades fly undan Kony. Hans bror dog.

“Until now, the war that was going on has been a silent war. People did not really know about it. Now what was happening in Gulu is still going on elsewhere in the Central African Republic and in Congo. What about the people who are suffering over there? They are going through what we were going through.”

Guardian gör även en mycket bra sammanfattning kring vad som sägs och diskuteras på nätet kring filmen här: Kony 2012: What’s the real story?

Amber Ha skriver Open Letter to Jason Russell CEO of Invisible Children Inc on KONY 2012. Debatten fortsätter även på hans blogg: pomee.tumblr.com:

“This grossly illogical timing and statements on your website such as “Click here to buy your KONY 2012 products” makes me believe that the timing has more to do with your commercial interests than humanitarian interests. With the upcoming U.S. presidential elections and the waning interest in Invisible Children, it seems to be perfect timing to start a crusade. I also must add at this point how much it personally disgusts me the way in which you have commercialized a conflict in which thousands of people have died.”

Invisible Children svarar på kritik här:

“We are committed, and always have been, to be 100% financially transparent and to communicate in plain language the mission of the organization so that everyone can make an informed decision about whether they want to support our strategy.”

Den omdebatterade bilden av grundarna av Invisible Children: Jason Russell, Bobby Bailey och Lareen Poole med vapen tillsammans med SPLA (Sudan People’s Liberation Army) soldater. Deras förklaring till bilden finner ni här.

Let me start by saying that that photo was a bad idea. We were young and we got caught up in the moment. It was never meant to reflect on the organization. The photo of Bobby, Laren and I with the guns was taken in an LRA camp in DRC during the 2008 Juba Peace Talks. We were there to see Joseph Kony come to the table to sign the Final Peace Agreement…

Debatten fortsätter. I mediebruset blir Joseph Kony känd. Var all kritik del av planen från början? Tipsa gärna om fler länkar.

One Billion People on Facebook