Facebook Marketing Classroom – bli expert på Facebook

Idag lanseras Facebook Marketing Classroom – videokurser och livestreamade events om hur man bygger upp sin närvaro som företag på Facebook. Den första lektionen äger rum i eftermiddag och handlar om den nya designen på företagssidor: Timeline.

Om lektionerna:

Today we’re excited to launch Facebook Marketing Classroom, a new learning center with video courses, Livestream events, and worksheets to help you build your business on Facebook. Check it out today and visit regularly in the weeks ahead as the live webinar calendar gets updated: https://www.facebook.com/marketing?v=app_210703889028624

Och om dagens webinar:

Mark your calendar! Join our free Marketing Classroom live webinar about the new Facebook Pages tomorrow, Thurs Mar 8 at 12:30pm EST/9:30am PST/5:30pm GMT. Tune in to watch and submit your questions during the live Q&A with Facebook product experts at https://www.facebook.com/marketing/app_252206491464232

 

Read More

Vi mår dåligt av Facebook och positivitet?

Idag har en studie från Göteborgs universitet cirkulerat i medierna: Vi mår dåligt av Facebook.

I artikeln Facebook sprider olycka i DN säger Ida Nilsson:

– Att var fjärde person säger att de mår dåligt om de inte får logga in på Facebook regelbundet, att de känner att de halkar efter, känns lite som ett uppvaknande, säger Ida Nilsson.

Ett beroende som kan orsaka psykisk ohälsa.

Det jag ställer mig frågande till är vad det är som anses vara ett ohälsosamt beteende – är det själva fenomenet att vi vill logga in på Facebook för att vara sociala? Eller det faktum att vi loggar in för att läsa om vår bekantskapskrets?

Personligen ser jag det som ett skifte i kommunikationsmedel. Idag kommunicerar vi via just sociala medier. Att jag skriver ut något på Facebook till en vän kan jämföras med att jag sms:ar eller ringer. Man planerar och konverserar på ett annat forum; som förvisso är mer öppet, men ändå just ett kommunikationsforum. Jag väljer att dela med mig mer offentligt av roliga minnen. Att jag och Josefin checkade in på Liljevalchs konsthall igår är t.ex. något som känns roligt och som jag gärna vill tipsa andra om. Att jag går och handlar toapapper på Konsum kanske inte känns lika relevant att dela med mig av.

Det farliga enligt studien är att det vi väljer att visa upp på Facebook är just glada minnen och händelser. Något som skapar en falsk illusion av ständig lycka, som vi sen försöker mäta oss mot. I december skrev jag ett inlägg om nätkärlek, till följd av debatten om att det är för positiv inställning på Twitter och i andra sociala medier. Att för mycket positivet gör att vi inte vågar uttrycka oss negativt.

Två debatter om liknande fenomen – för mycket positivt får negativa följer. Är parallellen vi vill dra en till diktatoriska samhällen där positiv dagspress är en täckmantel för ett förtryckt land?

Jag förhåller mig skeptisk. Att vi vill dela med oss av det som vi finner positivt i vår tillvaro? Det kan ändå inte bara ses som något negativt. Särskilt inte förutsatt att vi alla är medvetna om att Facebook inte är ett forum där de flesta väljer att visa upp hela sin tillvaro utan snarare det bästa av sin tillvaro. Men så är det väl samtidigt med det mesta? När såg vi sist ett företag skriva ut negativ intern information, en politiker gå ut och prata om ett nedslag eller en kändis bara prata om roller de inte fick istället för rollerna som de fick. När man frågar en bekant “hur mår du” får man oftast svaret “jag mår bra”. En artighet som vi visar upp för bekanta. Problem, ledsamheter och negativet är inte något som vi i regel skyltar med för okända människor eller vår större bekantskapskrets varken online eller offline. Fenomenet att skylta med positiva händelser är alltså inte nytt  i och med sociala medier.

Fakta: Idag finns det 4.5 miljoner svenskar att nå via Facebook. En kontaktyta som inte går att jämföra. 3.1 miljoner av dessa användare loggar in på Facebook varje dag, och spenderar i genomsnitt 75 minuter på sidan. Siffran är högre bland kvinnor än män, och det är främst kvinnor som benämns som i riskzonen att mål dåligt av användandet.

Bildkälla DN Grafik: Stefan Rothmaier

Read More

Mest diskuterat på Facebook 2011: Osama Bin Ladins död och Superbowl

Idag presenterar Facebook en rapport om de mest diskuterade ämnen i statusrader på Facebook under 2011. I topp globalt ligger Osama Bin Ladins död och Superbowl. Läs blogginlägget från Facebook här och ta del av all statistik.

Detta är att jämföras med den rapport som Twitter tog fram tidigare i veckan, som bl.a. publicerades på Mashable, där #Egypt och #Tigerblood (Charlie Sheen) låg i topp. Läs mitt blogginlägg om det här.

I båda fallen ligger en global händelse i topp, samt en nöjesnyhet från USA.

Att händelserna i Egypten väckte större uppmärksamhet på Twitter, och inte ens finns representerad på top-tio-listan på Facebook, beror troligtvis på att Twitter som medium är öppnare och lättare att diskutera över med fler människor; medan Facebook är en intimare kanal för dem man känner. Revolutionen i Egypten väckte uppmärksamhet pga sociala medier, och Osama Bin Ladins död fick uppmärksamhet i sociala medier p.g.a. traditionella mediers rapportering.

Olika ämnen passar bättre i olika kanaler.

Read More

Om #Nätkärlek som konstruktiv kritik och vad relationsbyggande innebär för den objektiva journalistiken

Charlotta Zingmark skriver ett bra inlägg på Mediesverige: Obegripligt gnäll över trivsel på nätet. En motreaktion på Tobias Brandels artikel i Svd Kultur om ett “Tröttsamt kramkalas” på nätet.

Precis som Charlotta har jag svårt att förstå varför man väljer att vara negativ mot en positiv anda som finns på Facebook och på Twitter. Mycket av anledningen till att man väljer att synas och höras i ett offentligt rum måste ändå vara för att man vill få respons av sin omgivning – och om denna är i form av positiv kritik blir man peppad att ytterligare uttrycka sina tankar och åsikter om smått och stort i samhället. Det bidrar till en mångfald av åsikter som en läsare sen fritt kan välja att ta del av utefter intresse.

Om jag dagligen möttes av negativa kommentarer på Twitter skulle jag inte längre våga uttrycka mig i samma utsträckning. Jag skulle inte vilja skriva ut kommentarer om personliga eller känsliga ämnen, jag skulle inte våga ta kontakt med “viktiga” personer, och jag skulle inte våga ge en sann bild av mig själv och den jag är. Att bli negativt kritiserad på nätet tar lika hårt som att bli kritiserad i det verkliga livet.

Det är även underligt formulerat av Tobias: Tvärtemot vad som görs gällande i nätmobbningsdebatten så utgörs kommunikationen på Facebook, Twitter och andra nätforum till stor del av renodlad trivselbombning. Är det inte även i dessa forum som nätmobbning uppstår? Ett uttalande som känns rent underminerande av de människor som utsätts för mobbning på nätet. Det är svårt att säga att allt är ett kramkalas, för utsatta personer är det snarare ett helvete.

Och visst, jag kan förstå kritiken om att vi inte vågar kritisera viktiga personer på nätet. Exemplet som lyfts fram här är Ajour där några av våra främsta sociala medieevangelister förmedlar och rapporterar om händelser i samhället men på ett mer nyanserat och personligt sätt. Alla kan bli journalister. Oavsett om man tycker bra eller dåligt om initiativet kan det kännas svårt att skriva ut en negativ tanke om projektet eftersom de personer som står bakom har stor inflyttande på nätet, och säkerligen skulle backas upp av många, många fler om man började kritisera hej vilt. Men poängen är att jag KAN kritisera om jag så vill. Och jag kan göra det på ett mycket enklare sätt än någonsin förut. Jag hade aldrig fått för mig att skriva en insändare om varje åsikt jag har om olika samhällsfenomen. Däremot kan jag med enkelhet idag yttra mina åsikter i bloggform, på Twitter, på Facebook eller i annan kommentarsfunktion på olika sajter. Till och med direkt på Ajours sida kan jag skriva ut min kritik – om så jag vill, helt anonymt. Men om vi nu ska vara helt ärliga – hur ofta skulle jag i verkliga livet gå fram och börja kritisera en annan människas projekt och arbete? Särskilt när det handlar om en person som jag inte ens känner. Vad tjänar det till att sprida negativa tankar runt omkring sig?

Konstruktiv kritik däremot. Det kan vara negativa åsikter som bidrar till positiva förändringar. Det är något som bör uppmanas och det är något som faktiskt finns. I flera forum jag är medlem i på nätet diskuterar folk olika projekt, ber om åsikter och tips. Man nyttjar varandras kunskap för att skapa något bättre. Tar hjälp av åsikter från folk som man inte känner. Här hjälper givetvis inte ett “heja” “hurra” särskilt mycket – däremot en kommentar som “jag tycker att den färgen är lite för ljus och ansträngande att läsa” eller “tänk en gång till på hur du rubriksätter dina inlägg så att de väcker mer intresse” eller “ta kontakt med den här personen som är bra på det här som du nog skulle kunna dra nytta av”. Kunskapsutbytte, relationsbyggande och konstruktiv kritik. Det är nätkärlek i sin allra ljuvaste form. Och den finns där ute, varje dag, att ta del av för den som söker den.

I den aspekten räds jag inte heller för att höra av mig till Ajour med eventuell kritik jag skulle kunna ha mot sajten. Det handlar ju om gemensamt skapande, och jag är övertygad om att skribenterna på sajten skulle se positivt om jag kom med konstruktiv kritik. De har ju vid ett flertal tillfällen själva bett om andras åsikter – och då handlar det inte om en massa “heja” och “hurra”.

Som Charlotta skriver har dock Tobias en intressant poäng: de problem som uppstår när politiker, PR-konsulter och journalister plötsligt blir bundisar på nätet. Hur kan den som granskar vara kompis med den som granskas? Som Charlotta skriver är detta givetvis inget nytt fenom, det fanns innan nätet fanns. Och som jag själv fått uppleva i mitt arbete med PR är det just i relation till journalister som man får redaktionell uppmärksamhet. Det är ett uppsökande och ett relationsbyggande – åtminstone när man handlar utifrån ett företags intresse.

Det positiva med att dessa nära band blir så synliga på nätet är just att de blir synliga. Nu kan vi ju se själva att folk känner varandra och interagerar med varandra, varefter en “objektiv” artikel skrivs av den ena personen om den andra. Det blir enklare för privatpersonen att själv skapa sig en uppfattning när själva relationerna bakom artiklarna blir synliga. Inte att säga att det inte finns objektiv journalistik, men det är viktigt att förstå att relationer kan påverka utformningen i en artikel, oavsett hur skicklig journalisten i fråga är. Och även att vissa företag, politiker och personer oftare kommer till tals än andra i media just för att de byggt relationer till journalisterna.

Nätet ger oss möjlighet att granska både de som granskas och de som granskar. Och det är allt annat än tröttsamt.

Read More