Social Rekrytering och vikten av att imponera på varandra

5 December, 20115 December, 2011 Emelie Fågelstedt Leave a comment

Att rekrytera via sociala medier blir allt vanligare. Särskilt när det kommer till tjänster som rör just kunskap om webb och digitalt engagemang. Allt fler företag gör det till en given del av sin rekryteringsprocess att posta jobb på Facebook, Linkedin och på Twitter med haschtag #nyttjobb. Att söka nya jobb via sociala medier växer samtidigt hand i hand med utvecklingen. Rekryterare och arbetssökande kan träffas direkt på webben och påbörja en relation redan innan första mötet.

I förra veckan lanserades sajten och tjänsten #lunchaihop av Jonas Larsson, något som jag skrev om här. En annan “minikampanj” är Got Work? Get Burger. där Anders Pålsson erbjuder 100 cheeseburgare till personen som hjälper honom att få ett jobb. Eller så kan man göra som Helen Alfgren och helt enkelt skriva ut på sin blogg att man söker nytt jobb via sociala medier och be andra sprida det.

(Tidigare i somras listade jag några andra exempel på folk som sökt jobb på kreativa sätt, varav några via nätet).

När jag idag ställde frågan kring hur man (som rekryterare) kan använda sig av sociala medier i rekryteringssyfte fick jag svar av Johan Wigmo på Twitter:

@emeliefagel För att undvika 500 ansökningar tror jag man istället ska fråga specifika personer, “Känner du någon som kan det här?”

@emeliefagel Blir ju mer headhunting, vilket jag tror mer på än vanliga platsannonser Självklart beroende på vad det är för roll.

I oktober skrev Mashable en artikel om att rekryterare föredrar Facebook framför Linkedin; det är öppnare, större och mer personligt. För att nå unga talanger behöver man engagera dem på en plattform där de själva finns och verkar. Och inte minst imponera på dem.

För idag handlar det så mycket om detta med att imponera, eller har jag fel? Företaget i fråga måste imponera tillräckligt på personen för att det ska kännas spännande att söka jobbet. De måste visa att de själva hänger med i trenderna och förstår vikten av att vara uppdaterade. Personen som söker jobbet måste i sin tur stå ut på något sätt – särskilt när de söker sig till företag som har så pass starka varumärken att flera tusen personer söker sig dit. Kreativitet från rekryterarens och arbetssökarens sida.

Hur man själv säkerställer att man framstår på rätt sätt för en rekryterare listade Mashable i en infografik som jag skrev om här: hur man tar hand om sitt Internet-jag.

Jag är frilansare och jag älskar friheten det ger mig. Just denna måndag jobbar jag hemifrån och är precis lika effektiv som jag hade varit på ett kontor under ordinarie arbetstimmar. Jag sköter mina uppdrag via datorn. Och jag söker då och då efter nya spännande och innovativa uppdrag över nätet, främst över sociala medier. För en timme sedan kom jag i kontakt med en person som sökte frilansande strateger inom sociala medier och PR via Facebook. Jag gillar tanken att företag som söker personer som kan sociala medier försöker nå dessa just via sociala medier. En kvart senare hade vi planerat in ett möte tillsammans imorgon. Nu ska det bli spännande att se om vi lyckas imponera på varandra lika mycket offline som den relation vi byggt online tyder på.

Oavsett vad morgondagens möte leder till känner jag att det om något är ett tydligt exempel på att social rekrytering i sociala forum på nätet blir allt viktigare.

Om #Nätkärlek som konstruktiv kritik och vad relationsbyggande innebär för den objektiva journalistiken

1 December, 20111 December, 2011 Emelie Fågelstedt 2 Comments

Charlotta Zingmark skriver ett bra inlägg på Mediesverige: Obegripligt gnäll över trivsel på nätet. En motreaktion på Tobias Brandels artikel i Svd Kultur om ett “Tröttsamt kramkalas” på nätet.

Precis som Charlotta har jag svårt att förstå varför man väljer att vara negativ mot en positiv anda som finns på Facebook och på Twitter. Mycket av anledningen till att man väljer att synas och höras i ett offentligt rum måste ändå vara för att man vill få respons av sin omgivning – och om denna är i form av positiv kritik blir man peppad att ytterligare uttrycka sina tankar och åsikter om smått och stort i samhället. Det bidrar till en mångfald av åsikter som en läsare sen fritt kan välja att ta del av utefter intresse.

Om jag dagligen möttes av negativa kommentarer på Twitter skulle jag inte längre våga uttrycka mig i samma utsträckning. Jag skulle inte vilja skriva ut kommentarer om personliga eller känsliga ämnen, jag skulle inte våga ta kontakt med “viktiga” personer, och jag skulle inte våga ge en sann bild av mig själv och den jag är. Att bli negativt kritiserad på nätet tar lika hårt som att bli kritiserad i det verkliga livet.

Det är även underligt formulerat av Tobias: Tvärtemot vad som görs gällande i nätmobbningsdebatten så utgörs kommunikationen på Facebook, Twitter och andra nätforum till stor del av renodlad trivselbombning. Är det inte även i dessa forum som nätmobbning uppstår? Ett uttalande som känns rent underminerande av de människor som utsätts för mobbning på nätet. Det är svårt att säga att allt är ett kramkalas, för utsatta personer är det snarare ett helvete.

Och visst, jag kan förstå kritiken om att vi inte vågar kritisera viktiga personer på nätet. Exemplet som lyfts fram här är Ajour där några av våra främsta sociala medieevangelister förmedlar och rapporterar om händelser i samhället men på ett mer nyanserat och personligt sätt. Alla kan bli journalister. Oavsett om man tycker bra eller dåligt om initiativet kan det kännas svårt att skriva ut en negativ tanke om projektet eftersom de personer som står bakom har stor inflyttande på nätet, och säkerligen skulle backas upp av många, många fler om man började kritisera hej vilt. Men poängen är att jag KAN kritisera om jag så vill. Och jag kan göra det på ett mycket enklare sätt än någonsin förut. Jag hade aldrig fått för mig att skriva en insändare om varje åsikt jag har om olika samhällsfenomen. Däremot kan jag med enkelhet idag yttra mina åsikter i bloggform, på Twitter, på Facebook eller i annan kommentarsfunktion på olika sajter. Till och med direkt på Ajours sida kan jag skriva ut min kritik – om så jag vill, helt anonymt. Men om vi nu ska vara helt ärliga – hur ofta skulle jag i verkliga livet gå fram och börja kritisera en annan människas projekt och arbete? Särskilt när det handlar om en person som jag inte ens känner. Vad tjänar det till att sprida negativa tankar runt omkring sig?

Konstruktiv kritik däremot. Det kan vara negativa åsikter som bidrar till positiva förändringar. Det är något som bör uppmanas och det är något som faktiskt finns. I flera forum jag är medlem i på nätet diskuterar folk olika projekt, ber om åsikter och tips. Man nyttjar varandras kunskap för att skapa något bättre. Tar hjälp av åsikter från folk som man inte känner. Här hjälper givetvis inte ett “heja” “hurra” särskilt mycket – däremot en kommentar som “jag tycker att den färgen är lite för ljus och ansträngande att läsa” eller “tänk en gång till på hur du rubriksätter dina inlägg så att de väcker mer intresse” eller “ta kontakt med den här personen som är bra på det här som du nog skulle kunna dra nytta av”. Kunskapsutbytte, relationsbyggande och konstruktiv kritik. Det är nätkärlek i sin allra ljuvaste form. Och den finns där ute, varje dag, att ta del av för den som söker den.

I den aspekten räds jag inte heller för att höra av mig till Ajour med eventuell kritik jag skulle kunna ha mot sajten. Det handlar ju om gemensamt skapande, och jag är övertygad om att skribenterna på sajten skulle se positivt om jag kom med konstruktiv kritik. De har ju vid ett flertal tillfällen själva bett om andras åsikter – och då handlar det inte om en massa “heja” och “hurra”.

Som Charlotta skriver har dock Tobias en intressant poäng: de problem som uppstår när politiker, PR-konsulter och journalister plötsligt blir bundisar på nätet. Hur kan den som granskar vara kompis med den som granskas? Som Charlotta skriver är detta givetvis inget nytt fenom, det fanns innan nätet fanns. Och som jag själv fått uppleva i mitt arbete med PR är det just i relation till journalister som man får redaktionell uppmärksamhet. Det är ett uppsökande och ett relationsbyggande – åtminstone när man handlar utifrån ett företags intresse.

Det positiva med att dessa nära band blir så synliga på nätet är just att de blir synliga. Nu kan vi ju se själva att folk känner varandra och interagerar med varandra, varefter en “objektiv” artikel skrivs av den ena personen om den andra. Det blir enklare för privatpersonen att själv skapa sig en uppfattning när själva relationerna bakom artiklarna blir synliga. Inte att säga att det inte finns objektiv journalistik, men det är viktigt att förstå att relationer kan påverka utformningen i en artikel, oavsett hur skicklig journalisten i fråga är. Och även att vissa företag, politiker och personer oftare kommer till tals än andra i media just för att de byggt relationer till journalisterna.

Nätet ger oss möjlighet att granska både de som granskas och de som granskar. Och det är allt annat än tröttsamt.

Det här med internet

21 November, 201125 November, 2011 Emelie Fågelstedt Leave a comment

I förra veckan släppte .SE rapporten Svenskarna och Internet 2011. En kartläggning av våra internetvanor som bland annat berättar att hälften av svenskarna användar sociala medier, då främst Facebook följt av Twitter. Även att det är främst unga tjejer som bloggar och att unga män är mest intresserade av digitala spel. Sociala medier får en viktigare roll för politiken. Spotify förändrar våra musikvanor. Mobilt internet förändrar våra surfvanor.

Den här veckan huserar Internetdagarna i Stockholm. En tredagars konferens om internet som även den presenteras av .SE – Stiftelsen för Internetinfrastruktur. Förar veckan gick flödet varmt med diskussion kring #SIME11 för att inte glömma #SPINN11.

Rapporter och konferenser. Jag har inte deltagit IRL på någon av dessa tillställningar. Den främsta anledningen är att jag har jobbat och att jag inte haft råd att betala inträde. Men sen har jag även en fundering.

Hur mycket kan man få ut av att besöka en konferens och höra någon prata om internet? Inspiration, ja visst. Men på riktigt – lär ni er något? Eller handlar det främst om nätverkande? För i sådana fall är inträdeskostnaden definitivt värt det. Det är främst i mötet med andra människor som de här dagarna blir som bäst. Men sen får jag höra att dessa konferenser är främst riktade till företag. Jag som frilansare har inget rikt företag som kan betala inträdet åt mig.

Men egentligen gör det ju ingenting. För att det bästa sättet att lära sig om dessa konferenser som handlar om internet är just på internet. Det är så otroligt flitiga personer som besöker dem att jag faktiskt inte behöver vara där själv. Jag följer diskussionerna flitigt över respektive haschtag och har livesändingen över bambuser från Internetdagarna på i bakgrunden när jag sitter och jobbar. Det som jag inte snappar upp själv kan jag sedan läsa om på ex SIMEs blogg och av deras gästbloggare.

För att inte glömma möjligheten att prata direkt med människor som befinner sig på plats. De delar gladeligen med sig av sina nya insikter och kunskaper och är precis lika lyriska som en själv över att lära sig mer och att lära sig nytt. Jag kan ställa frågor och få svar.

Jag är delaktig även om jag inte är där. Och det är väl precis så med internet. Att med väldigt små medel, genom en dator och en internetuppkopplingen, kan du ta del av precis vad som helst, från precis var som helst, och känna dig precis lika uppdaterad som de som själva sitter i publiken på Internetdagarna idag.

Deltagarkultur. Det är så fint att jag vill säga det om, och om, och om igen.

Från Twitter till Nyhetsmorgon #Noshavenovember

11 November, 201111 November, 2011 Emelie Fågelstedt Leave a comment

Det var i förra veckan jag för första gången uppmärksammade haschtagen #noshavenovember. En kampanj som i grunden handlar om att killar inte ska raka sig under november månad för att väcka uppmärksamhet kring problem och sjukdomar som drabbar män, exempelvis prostatacancer. När ett antal kvinnor på Twitter försökte ansluta sig till kampanjen fick de äcklade kommentarer tillbaka om att det är onaturligt för kvinnor att inte raka sig och att de absolut inte fick delta i #noshavenovember. Något som väckte starka reaktioner i Sverige där Lady Dahmer uppmanade tjejer att ta ställning mot normen om att kvinnor måste vara rakade. En debatt blossade upp under de första dagarna i november.

Veckan därpå hittade Josefin Hagström ett antal reklamklipp från Gillette som lär unga tjejer när och hur de ska raka sig. Klippen spred sig snabbt på nätet och väckte ytterligare liv i debatten.

Igår kväll blev jag kontaktad av TV4 Nyhetsmorgon om att komma och prata om #Noshavenovember apropå mitt blogginlägg från förra veckan; och att sätta kampanjen i förhållande till att använda Twitter som ett verktyg för att bryta mot normer. Så här lät min morgonsoffadebut kl 06:55 imorse tillsammans med Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist.

Ett slag för Twitters möjlighet till påverkan måste ändå vara att ett blogginlägg jag skrev och spred via det sociala mediet resulterade i att frågan uppmärksammades i nationell TV.