Charlotta Zingmark skriver ett bra inlägg på Mediesverige: Obegripligt gnäll över trivsel på nätet. En motreaktion på Tobias Brandels artikel i Svd Kultur om ett “Tröttsamt kramkalas” på nätet.
Precis som Charlotta har jag svårt att förstå varför man väljer att vara negativ mot en positiv anda som finns på Facebook och på Twitter. Mycket av anledningen till att man väljer att synas och höras i ett offentligt rum måste ändå vara för att man vill få respons av sin omgivning – och om denna är i form av positiv kritik blir man peppad att ytterligare uttrycka sina tankar och åsikter om smått och stort i samhället. Det bidrar till en mångfald av åsikter som en läsare sen fritt kan välja att ta del av utefter intresse.
Om jag dagligen möttes av negativa kommentarer på Twitter skulle jag inte längre våga uttrycka mig i samma utsträckning. Jag skulle inte vilja skriva ut kommentarer om personliga eller känsliga ämnen, jag skulle inte våga ta kontakt med “viktiga” personer, och jag skulle inte våga ge en sann bild av mig själv och den jag är. Att bli negativt kritiserad på nätet tar lika hårt som att bli kritiserad i det verkliga livet.
Det är även underligt formulerat av Tobias: Tvärtemot vad som görs gällande i nätmobbningsdebatten så utgörs kommunikationen på Facebook, Twitter och andra nätforum till stor del av renodlad trivselbombning. Är det inte även i dessa forum som nätmobbning uppstår? Ett uttalande som känns rent underminerande av de människor som utsätts för mobbning på nätet. Det är svårt att säga att allt är ett kramkalas, för utsatta personer är det snarare ett helvete.
Och visst, jag kan förstå kritiken om att vi inte vågar kritisera viktiga personer på nätet. Exemplet som lyfts fram här är Ajour där några av våra främsta sociala medieevangelister förmedlar och rapporterar om händelser i samhället men på ett mer nyanserat och personligt sätt. Alla kan bli journalister. Oavsett om man tycker bra eller dåligt om initiativet kan det kännas svårt att skriva ut en negativ tanke om projektet eftersom de personer som står bakom har stor inflyttande på nätet, och säkerligen skulle backas upp av många, många fler om man började kritisera hej vilt. Men poängen är att jag KAN kritisera om jag så vill. Och jag kan göra det på ett mycket enklare sätt än någonsin förut. Jag hade aldrig fått för mig att skriva en insändare om varje åsikt jag har om olika samhällsfenomen. Däremot kan jag med enkelhet idag yttra mina åsikter i bloggform, på Twitter, på Facebook eller i annan kommentarsfunktion på olika sajter. Till och med direkt på Ajours sida kan jag skriva ut min kritik – om så jag vill, helt anonymt. Men om vi nu ska vara helt ärliga – hur ofta skulle jag i verkliga livet gå fram och börja kritisera en annan människas projekt och arbete? Särskilt när det handlar om en person som jag inte ens känner. Vad tjänar det till att sprida negativa tankar runt omkring sig?
Konstruktiv kritik däremot. Det kan vara negativa åsikter som bidrar till positiva förändringar. Det är något som bör uppmanas och det är något som faktiskt finns. I flera forum jag är medlem i på nätet diskuterar folk olika projekt, ber om åsikter och tips. Man nyttjar varandras kunskap för att skapa något bättre. Tar hjälp av åsikter från folk som man inte känner. Här hjälper givetvis inte ett “heja” “hurra” särskilt mycket – däremot en kommentar som “jag tycker att den färgen är lite för ljus och ansträngande att läsa” eller “tänk en gång till på hur du rubriksätter dina inlägg så att de väcker mer intresse” eller “ta kontakt med den här personen som är bra på det här som du nog skulle kunna dra nytta av”. Kunskapsutbytte, relationsbyggande och konstruktiv kritik. Det är nätkärlek i sin allra ljuvaste form. Och den finns där ute, varje dag, att ta del av för den som söker den.
I den aspekten räds jag inte heller för att höra av mig till Ajour med eventuell kritik jag skulle kunna ha mot sajten. Det handlar ju om gemensamt skapande, och jag är övertygad om att skribenterna på sajten skulle se positivt om jag kom med konstruktiv kritik. De har ju vid ett flertal tillfällen själva bett om andras åsikter – och då handlar det inte om en massa “heja” och “hurra”.
Som Charlotta skriver har dock Tobias en intressant poäng: de problem som uppstår när politiker, PR-konsulter och journalister plötsligt blir bundisar på nätet. Hur kan den som granskar vara kompis med den som granskas? Som Charlotta skriver är detta givetvis inget nytt fenom, det fanns innan nätet fanns. Och som jag själv fått uppleva i mitt arbete med PR är det just i relation till journalister som man får redaktionell uppmärksamhet. Det är ett uppsökande och ett relationsbyggande – åtminstone när man handlar utifrån ett företags intresse.
Det positiva med att dessa nära band blir så synliga på nätet är just att de blir synliga. Nu kan vi ju se själva att folk känner varandra och interagerar med varandra, varefter en “objektiv” artikel skrivs av den ena personen om den andra. Det blir enklare för privatpersonen att själv skapa sig en uppfattning när själva relationerna bakom artiklarna blir synliga. Inte att säga att det inte finns objektiv journalistik, men det är viktigt att förstå att relationer kan påverka utformningen i en artikel, oavsett hur skicklig journalisten i fråga är. Och även att vissa företag, politiker och personer oftare kommer till tals än andra i media just för att de byggt relationer till journalisterna.
Nätet ger oss möjlighet att granska både de som granskas och de som granskar. Och det är allt annat än tröttsamt.
