Igår släppte Mashable en översikt kring vad som har diskuterats och delats på Twitter under året. I topp över mest använda hashtags ligger #egypt och #tigerblood. En demokratisk revolution och en nöjesnyhhet och protest från Charlie Sheen efter det att han tvingats lämna Two and a Half Men. Årets två mest diskuterade händelser.
#Egypt. Det var nog i samband med revolutionen i Egypten i januari, #jan25, som jag för första gången på riktigt insåg den makt Twitter har som demokratiskt verktyg. Jag satt i en bilkö i innestan när Mubarak sa ifrån sig makten, såg film livestreamat från Kairos gator, hundratals bilder från festligheterna och glädjen i stan. Friheten. I veckor innan hade jag följt utvecklingen över hashtagen #Egypt.
På Mediesverige sammanfattade jag en del av det som sas under sista veckan i januari och första veckan i februari på Twitter här: #egypt – sagt på Twitter den senaste veckan. En blandning av svenska medier, svenska twittrare, utländska medier och Egyptier som lyckats kommunicera med omvärlden om vad som händer i realtid över Twitter, samt diverse nyhetsartiklar som @mediesverige snappat upp om #Egypt. Några dagar senare samlade jag några av alla de bilder jag hade hittat och sett över Twitter från Egypten: #Egypt i bilder. Den 10e februari tror världen att Mubarak ska lämna makten, till allas besvikelse blev sådant inte fallet, något jag rapporterade om här: What went wrong? #Egypt.
Dagen efter. Det var då jag satt i bilkön i Stockholm och upplevde allt via mobilen. Efter det första lyckoruset ställde jag mig själv frågan: Vad spelade störst roll: Traditionella medier eller sociala medier? #Egypt #Algeria?
Hela världen följde utvecklingen i Egypten direkt, och ofta nåddes man av fakta och händelser långt innan traditionella medier hann rapportera om dem. Det gick att relatera på ett personligare plan; egyptierna kändes så mycket närmare. Twitter suddade bort alla geografiska gränser. Därför engagerade sig världen.
#tigerblood. Charlie Sheen fick sparken från TV-serien Two and a Half Men. Strax därefter skaffar han ett Twitterkonto. På tio minuter fick han över 100 000 followers på sajten. Jag skriver: Charlie Sheens revansch på Twitter. Dagen efter slår Charlie Sheen världsrekord, @charliesheen Över 1 miljon followers på 24 timmar. Det stora medieutrymmet får folk att börja driva med honom. Själv blev jag ytterst irriterad när Nyhetsmorgon jämförde Charlie Sheen med Khaddafi. I sin kamp om upprättelse mot världen och mot TV-produktionen Two and a Half Men startar skådespelaren haschtagen #tigerblood. Ett bevis på att han är stark som en tiger och inte rörs av sin omgivning. Världen älskar honom. Och Charlie Sheens exempel blir förevigat på Twitter.
@charliesheen Questions..? I’m here for my people..! Bring it!! #Tigerblood
Efter revolutionerna i mellanöstern är det inte längre möjligt att ifrågasätta kraften som sociala medier har som demokratiskt verktyg. Inte heller har Twitter förlorat sitt värde som nöjeskanal, något som Charlie Sheen-exemplet visar på. Men det handlar om direktkontakt. Människor som samlas och diskuteras från hela världen på ett och samma ställe. Oavsett politik eller nöje. Det är direkt, och det sker i en kanal där det kan spridas som en löpeld.
Att det var Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter som tog hem Stora Journalistpriset för Årets Förnyare för #prataomdet är ingen slump. Twitter och sociala medier inte bara speglar utan också påverkar och möjliggör en del av vår samtid.
Detta är ju huvudet på spiken, inte helt oväntat. Jag vet att Twitter är fantastiskt, du vet det och en massa andra personer där ute vet det. Mitt största problem med Twitter (eller snarare användarna) nu är Facebooktwittrarna – de som tror att de vet allt om Twitter och ser det som ett verktyg där man “får statusuppdatera om tusen saker om man vill och ingen bryr sig för det handlar om att spy galla på allt man vill”. Inget problem i sig kanske, men det är så frustrerande i själ och hjärta när man inte kan få de här personerna att se de demokratiska aspekterna, nyhetsspridningen och allt det andra som på vissa platser i världen är dödsviktiga. Bokstavligt talat.
Jag kanske ska låta dem vara bara. Jag får ju använda Twitter som jag vill, men ändå.
Jag håller med dig – det kan vara svårt att övertyga någon som har en annan bild av vad sociala medier används för: vardagskommunikation. Och det är ju inget fel i det – även jag skriver emellanåt kommentarer om vad jag äter för middag, eller att jag är påväg att träffa en kompis och göra något roligt. Däremot är det tråkigt när folk inte kan se förbi det – och greppa den potential som finns i mediet. Men genom att visa på exempel som revolutionen i mellanöstern, #prataomdet, #occupwallstreet och en rad andra folkrörelser som uppstått och spridits via sociala medier bör det inte längre råda någon tvekan om den demokratiska potentialen. Och om några människor trots exempel ändå väljer att inte se det får man väl, precis som du säger, bara acceptera det. Vissa människor väljer att bara läsa tecknade serier i nyhetstidningar också.