Fredrik Virtanen har idag skrivit en krönika i Aftonbladet som handlar om problematiken med att alla plötsligt kan vara journalister på nätet. Alla är journalister om alla är frisörer.
När jag började publicera innehåll på allvar på internet var jag 19 år gammal och bosatt i Barcelona där jag studerade spanska. På sajten resedagboken.se skrev jag om mina upplevelser i Spanien och fick hyllande kommentarer från mina vänner i Sverige som tyckte att mina texter var underbart beskrivande och bra. Jag var resejournalist! Senare började jag blogga om mediefenomen, efter bara två månaders studier på JMK. Jag drevs av tanken om medborgarjournalistik. Att internet var öppet för alla som ville vara med och skapa, publicera och diskutera. Ibland kunde jag få över 500 läsare om dagen som ville höra mina tankar om Google, reality-tv och internetfenomen. Ja, jag hade plötsligt blivit journalist!
Det fantastiska och fruktansvärda med Internet är att det finns obegränsat med information, tankar, funderingar, gissningar, röster. Man kan få reda på i princip vad som helst. Och egentligen kan man få fram precis det svar man vill, dessutom. Lite självuppfyllande – man letar tills man får det svar man söker. Men var finns den objektiva sanningen i ett virvarr av subjektiva åsikter?
När jag läser DN, Aftonbladet, SVD eller Sydsvenskan förväntar jag mig ett få en relativt sanningsenlig, objektiv bild av verkligheten. Som Virtanen skriver uppstår ett problem om de journalister jag förlitar mig till plötsligt går med på att bli ”mutade” för att uppmärksamma olika tv-program, produkter, organisationer. Då styr pengar, och objektiviteten eller åtminstone den enskilda subjektiva åsikten hos dessa journalister försvinner. Kanska ska vi slopa alla tidsskrifter och förlita oss helt och hållet på bloggarna?
Rollen som frisör har jag försökt mig på ett antal gånger. Håret har blivit ojämnt och fult. Jag har tvingats gå till frisören med svansen mellan benen och be om hjälp. Jag är ingen frisör.
