Därför var #egypt och #tigerblood det mest diskuterade på Twitter under 2011

6 December, 20116 December, 2011 Emelie Fågelstedt 3 Comments

Igår släppte Mashable en översikt kring vad som har diskuterats och delats på Twitter under året. I topp över mest använda hashtags ligger #egypt och #tigerblood. En demokratisk revolution och en nöjesnyhhet och protest från Charlie Sheen efter det att han tvingats lämna Two and a Half Men. Årets två mest diskuterade händelser.

#Egypt. Det var nog i samband med revolutionen i Egypten i januari, #jan25, som jag för första gången på riktigt insåg den makt Twitter har som demokratiskt verktyg. Jag satt i en bilkö i innestan när Mubarak sa ifrån sig makten, såg film livestreamat från Kairos gator, hundratals bilder från festligheterna och glädjen i stan. Friheten. I veckor innan hade jag följt utvecklingen över hashtagen #Egypt.

På Mediesverige sammanfattade jag en del av det som sas under sista veckan i januari och första veckan i februari på Twitter här: #egypt – sagt på Twitter den senaste veckan. En blandning av svenska medier, svenska twittrare, utländska medier och Egyptier som lyckats kommunicera med omvärlden om vad som händer i realtid över Twitter, samt diverse nyhetsartiklar som @mediesverige snappat upp om #Egypt. Några dagar senare samlade jag några av alla de bilder jag hade hittat och sett över Twitter från Egypten: #Egypt i bilder. Den 10e februari tror världen att Mubarak ska lämna makten, till allas besvikelse blev sådant inte fallet, något jag rapporterade om här: What went wrong? #Egypt.

Dagen efter. Det var då jag satt i bilkön i Stockholm och upplevde allt via mobilen. Efter det första lyckoruset ställde jag mig själv frågan: Vad spelade störst roll: Traditionella medier eller sociala medier? #Egypt #Algeria?

Hela världen följde utvecklingen i Egypten direkt, och ofta nåddes man av fakta och händelser långt innan traditionella medier hann rapportera om dem. Det gick att relatera på ett personligare plan; egyptierna kändes så mycket närmare. Twitter suddade bort alla geografiska gränser. Därför engagerade sig världen.

#tigerblood. Charlie Sheen fick sparken från TV-serien Two and a Half Men. Strax därefter skaffar han ett Twitterkonto. På tio minuter fick han över 100 000 followers på sajten. Jag skriver: Charlie Sheens revansch på Twitter. Dagen efter slår Charlie Sheen världsrekord, @charliesheen Över 1 miljon followers på 24 timmar. Det stora medieutrymmet får folk att börja driva med honom. Själv blev jag ytterst irriterad när Nyhetsmorgon jämförde Charlie Sheen med Khaddafi. I sin kamp om upprättelse mot världen och mot TV-produktionen Two and a Half Men startar skådespelaren haschtagen #tigerblood. Ett bevis på att han är stark som en tiger och inte rörs av sin omgivning. Världen älskar honom. Och Charlie Sheens exempel blir förevigat på Twitter.

@charliesheen Questions..? I’m here for my people..! Bring it!! #Tigerblood

Efter revolutionerna i mellanöstern är det inte längre möjligt att ifrågasätta kraften som sociala medier har som demokratiskt verktyg. Inte heller har Twitter förlorat sitt värde som nöjeskanal, något som Charlie Sheen-exemplet visar på. Men det handlar om direktkontakt. Människor som samlas och diskuteras från hela världen på ett och samma ställe. Oavsett politik eller nöje. Det är direkt, och det sker i en kanal där det kan spridas som en löpeld.

Att det var Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter som tog hem Stora Journalistpriset för Årets Förnyare för #prataomdet är ingen slump. Twitter och sociala medier inte bara speglar utan också påverkar och möjliggör en del av vår samtid.

Social Rekrytering och vikten av att imponera på varandra

5 December, 20115 December, 2011 Emelie Fågelstedt Leave a comment

Att rekrytera via sociala medier blir allt vanligare. Särskilt när det kommer till tjänster som rör just kunskap om webb och digitalt engagemang. Allt fler företag gör det till en given del av sin rekryteringsprocess att posta jobb på Facebook, Linkedin och på Twitter med haschtag #nyttjobb. Att söka nya jobb via sociala medier växer samtidigt hand i hand med utvecklingen. Rekryterare och arbetssökande kan träffas direkt på webben och påbörja en relation redan innan första mötet.

I förra veckan lanserades sajten och tjänsten #lunchaihop av Jonas Larsson, något som jag skrev om här. En annan “minikampanj” är Got Work? Get Burger. där Anders Pålsson erbjuder 100 cheeseburgare till personen som hjälper honom att få ett jobb. Eller så kan man göra som Helen Alfgren och helt enkelt skriva ut på sin blogg att man söker nytt jobb via sociala medier och be andra sprida det.

(Tidigare i somras listade jag några andra exempel på folk som sökt jobb på kreativa sätt, varav några via nätet).

När jag idag ställde frågan kring hur man (som rekryterare) kan använda sig av sociala medier i rekryteringssyfte fick jag svar av Johan Wigmo på Twitter:

@emeliefagel För att undvika 500 ansökningar tror jag man istället ska fråga specifika personer, “Känner du någon som kan det här?”

@emeliefagel Blir ju mer headhunting, vilket jag tror mer på än vanliga platsannonser Självklart beroende på vad det är för roll.

I oktober skrev Mashable en artikel om att rekryterare föredrar Facebook framför Linkedin; det är öppnare, större och mer personligt. För att nå unga talanger behöver man engagera dem på en plattform där de själva finns och verkar. Och inte minst imponera på dem.

För idag handlar det så mycket om detta med att imponera, eller har jag fel? Företaget i fråga måste imponera tillräckligt på personen för att det ska kännas spännande att söka jobbet. De måste visa att de själva hänger med i trenderna och förstår vikten av att vara uppdaterade. Personen som söker jobbet måste i sin tur stå ut på något sätt – särskilt när de söker sig till företag som har så pass starka varumärken att flera tusen personer söker sig dit. Kreativitet från rekryterarens och arbetssökarens sida.

Hur man själv säkerställer att man framstår på rätt sätt för en rekryterare listade Mashable i en infografik som jag skrev om här: hur man tar hand om sitt Internet-jag.

Jag är frilansare och jag älskar friheten det ger mig. Just denna måndag jobbar jag hemifrån och är precis lika effektiv som jag hade varit på ett kontor under ordinarie arbetstimmar. Jag sköter mina uppdrag via datorn. Och jag söker då och då efter nya spännande och innovativa uppdrag över nätet, främst över sociala medier. För en timme sedan kom jag i kontakt med en person som sökte frilansande strateger inom sociala medier och PR via Facebook. Jag gillar tanken att företag som söker personer som kan sociala medier försöker nå dessa just via sociala medier. En kvart senare hade vi planerat in ett möte tillsammans imorgon. Nu ska det bli spännande att se om vi lyckas imponera på varandra lika mycket offline som den relation vi byggt online tyder på.

Oavsett vad morgondagens möte leder till känner jag att det om något är ett tydligt exempel på att social rekrytering i sociala forum på nätet blir allt viktigare.

Almodóvar – mästare av det okonventionella

4 December, 20114 December, 2011 Emelie Fågelstedt Leave a comment

Almodóvar har varit min favoritregissör i flera år. Sättet han skapar filmer som framkallar både skratt, tårar och obehag på samma gång. Ett okonventionellt grepp när en scen där en kvinna blir våldtagen plötsligt kan få en hel biograf att börja skratta. En mästare när det kommer till att leka med våra känslor och föreställningar om rätt och fel; och inte minst om normalt och onormalt.

La Piel Que Habito / The Skin I Live In från 2011 är inget undantag. Jag såg filmen på Stockholm Filmfestival för två veckor sedan. Festivalens tema i år var kärlek. Almodóvars huvudkaraktär Robert Ledgard (spelad av Antonio Banderas) är en briljant plastikkirurg som håller en okänd kvinna fånge i sitt hus, Vera. Kvinnan (spelad av Elena Anaya) utför yoga iklädd en kroppsfärgad dräkt och sliter sönder klänningar. TV-kameror i hela huset tillåter Robert att observera hennes varje rörelse. Han älskar att betrakta henne. Och i sin operationssal i hemmet utför han i hemlighet kirurgiska experiment på hennes hud.

Det är omöjligt att först gissa sig till vem kvinnan är. Eller varför hon hålls fången i huset. Eller varför hon bär den kroppsfärgade dräkten. Eller varför Robert är besatt av att titta på henne.

Skickliga skådespelare och en osannolik berättelse. Skrämmande och vacker på samma gång. Filmen bjuder på drama och skräck, men även någonstans på humor. Man tycker om det verkliga, overkliga och komplexa hos karaktärerna. Förstår dem även om de inte går att förstå.

Läs Kerstin Gezelius recension i DN där filmen får en fyra. Och se Ronny Svensson ge en stark fyra på Nyhetsmorgon.

Gå sedan och se den på bio. Det är en film som inte för en sekund kan misstas för en Almodóvar, trots den nya genren.

Och även om den inte blir min nya favorit av Almodóvar är den skrämmande och imponerande alla gånger.