Det här med internet

I förra veckan släppte .SE rapporten Svenskarna och Internet 2011. En kartläggning av våra internetvanor som bland annat berättar att hälften av svenskarna användar sociala medier, då främst Facebook följt av Twitter. Även att det är främst unga tjejer som bloggar och att unga män är mest intresserade av digitala spel. Sociala medier får en viktigare roll för politiken. Spotify förändrar våra musikvanor. Mobilt internet förändrar våra surfvanor.

Den här veckan huserar Internetdagarna i Stockholm. En tredagars konferens om internet som även den presenteras av .SE – Stiftelsen för Internetinfrastruktur. Förar veckan gick flödet varmt med diskussion kring #SIME11 för att inte glömma #SPINN11.

Rapporter och konferenser. Jag har inte deltagit IRL på någon av dessa tillställningar. Den främsta anledningen är att jag har jobbat och att jag inte haft råd att betala inträde. Men sen har jag även en fundering.

Hur mycket kan man få ut av att besöka en konferens och höra någon prata om internet? Inspiration, ja visst. Men på riktigt – lär ni er något? Eller handlar det främst om nätverkande? För i sådana fall är inträdeskostnaden definitivt värt det. Det är främst i mötet med andra människor som de här dagarna blir som bäst. Men sen får jag höra att dessa konferenser är främst riktade till företag. Jag som frilansare har inget rikt företag som kan betala inträdet åt mig.

Men egentligen gör det ju ingenting. För att det bästa sättet att lära sig om dessa konferenser som handlar om internet är just på internet. Det är så otroligt flitiga personer som besöker dem att jag faktiskt inte behöver vara där själv. Jag följer diskussionerna flitigt över respektive haschtag och har livesändingen över bambuser från Internetdagarna på i bakgrunden när jag sitter och jobbar. Det som jag inte snappar upp själv kan jag sedan läsa om på ex SIMEs blogg och av deras gästbloggare.

För att inte glömma möjligheten att prata direkt med människor som befinner sig på plats. De delar gladeligen med sig av sina nya insikter och kunskaper och är precis lika lyriska som en själv över att lära sig mer och att lära sig nytt. Jag kan ställa frågor och få svar.

Jag är delaktig även om jag inte är där. Och det är väl precis så med internet. Att med väldigt små medel, genom en dator och en internetuppkopplingen, kan du ta del av precis vad som helst, från precis var som helst, och känna dig precis lika uppdaterad som de som själva sitter i publiken på Internetdagarna idag.

Deltagarkultur. Det är så fint att jag vill säga det om, och om, och om igen.

Read More

Har vi tröttnat på deltagarkultur?

Att engagera publiken – det har varit en tumregel för reklamare och marknadsförare de senaste åren. Kampanjer som bjuder in till deltagande:Rolighetsteorin (kan man få folk att agera annorlunda genom att göra det roligare?), Yoobot (hälsokampanj från UK), Eniro Skattjakten (Hitta 1kg guld någonstans i Sverige genom Eniros kartor), Old Spice (skriv en fråga till@OldSpice få svar via YouTube), Tackfilmerna från Radiotjänst (nu senaste ”bli en stjärna”). Kobbs uppmanar oss att koppla ner Kobbs och sluta använda Facebook under en vecka. Misstolka mig rätt, för jag älskar kampanjer av sådan här kaliber av hela mitt hjärta, men blir det för mycket deltagande och engagemang?

Nyhetsmorgon diskuterar kommentarer från Twitter om #nymo, under hockeymatcher lyfts kommentarer från Facebook fram i text och tal, vi ska chatta med ”tv-kändisar” efter Bonde söker fru, ringa in och ställa frågor till en hälsoexpert på Godmorgon Sverige, ladda upp videoklipp på YouTube för att komma med i idol. Hur länge till kommer vi att vara intresserade av att dagligen prata med media? Tänk på all tid som går åt!

På Twitter frågar @Saraohman: Har vi slutat att engagera oss?

Nej, jag tror bara att det handlar om att vi förväntas engagera oss i för mycket.

Så till den stora frågan: När det roliga slutat vara roligt; vad är nästa steg?

Bloggat på Mediesverige.

Read More