Almodóvar har varit min favoritregissör i flera år. Sättet han skapar filmer som framkallar både skratt, tårar och obehag på samma gång. Ett okonventionellt grepp när en scen där en kvinna blir våldtagen plötsligt kan få en hel biograf att börja skratta. En mästare när det kommer till att leka med våra känslor och föreställningar om rätt och fel; och inte minst om normalt och onormalt.
La Piel Que Habito / The Skin I Live In från 2011 är inget undantag. Jag såg filmen på Stockholm Filmfestival för två veckor sedan. Festivalens tema i år var kärlek. Almodóvars huvudkaraktär Robert Ledgard (spelad av Antonio Banderas) är en briljant plastikkirurg som håller en okänd kvinna fånge i sitt hus, Vera. Kvinnan (spelad av Elena Anaya) utför yoga iklädd en kroppsfärgad dräkt och sliter sönder klänningar. TV-kameror i hela huset tillåter Robert att observera hennes varje rörelse. Han älskar att betrakta henne. Och i sin operationssal i hemmet utför han i hemlighet kirurgiska experiment på hennes hud.
Det är omöjligt att först gissa sig till vem kvinnan är. Eller varför hon hålls fången i huset. Eller varför hon bär den kroppsfärgade dräkten. Eller varför Robert är besatt av att titta på henne.
Skickliga skådespelare och en osannolik berättelse. Skrämmande och vacker på samma gång. Filmen bjuder på drama och skräck, men även någonstans på humor. Man tycker om det verkliga, overkliga och komplexa hos karaktärerna. Förstår dem även om de inte går att förstå.
Läs Kerstin Gezelius recension i DN där filmen får en fyra. Och se Ronny Svensson ge en stark fyra på Nyhetsmorgon.
Gå sedan och se den på bio. Det är en film som inte för en sekund kan misstas för en Almodóvar, trots den nya genren.
Och även om den inte blir min nya favorit av Almodóvar är den skrämmande och imponerande alla gånger.
