År 2012 i digitala medier – summeringar

Något av det mest intressanta som sker mot slutet av december är alla årslistor man kan ta del av som summerar det år som nyss passerat. Här nedan en summering från Twitter med årets mest populära tweets, Ajour om svenska bloggar 2012, Språkrådet med presentationen av årets nyord samt Nyheter 24:s summering av årets nätsnackisar.

TWITTER själva summerar de största händelserna på det sociala mediet 2012 under namnet “Golden Tweets” – de tweets som fick flest RT:s under 2012. Högst upp på listan hittar vi Barack Obama (@barackobama) med texten “four more years” och en bild på sig själv och sin fru, när det precis stod klart att han vunnit presidentvalet i USA. Inte bara blev det den mest retweetade tweeten 2012, utan den mest retweetade tweeten någonsin. Människor i över 200 länder agerade och delade vidare. På listan över 2012 finns även @justinbieber “RIP Avalanna. i love you” (en av Justin Biebers yngsta fans dör efter pågående kamp mot sjukdom) och @teamGB “29 gold, 17 silver, 19 bronze – We finished 3rd in medal table after most successful Olympics for 104 years #OurGreatestTeam RT your support” (Storbritannien tackar sitt olympiska team för årets insatser under sommarolympiaden på hemmaplan i London).

AJOUR skriver om 2012 års största bloggposter. Emanuel Karlsten listar bland annat:
(5) Hanna Fridén – Fångas i tv med orakade armhålor – då förtjänas du att mobbas och trakasseras på internet [post raderad]
, (4) Katrin Zytomierska – SATS borde skämmas, (3) Kristian Gidlund – Till mitt barn i drömmarna och (1) Genusfotografen – Vad sägs om att ta lite bilder med slangen.

Tydligt tycker jag att det blir att bloggare i allra högsta grad fortfarande har en stor påverkan, inte bara på mediesamhället men även på samhället i stort. Debatten om kvinnan i publiken på Melodifestivalen som sågs med orakade armhålor, som Hanna Fridén skriver om, startade som kränkande kommentarer i sociala medier men fick plötsligt en hel mediestorm efter sig. Något som fick många svenskar att diskutera och börja ta ställning till detta om hårväxtens att vara eller inte vara hos män och (främst) kvinnor. Även Genusfotografen som fotade av en tidning om en kvinnlig kock som avklädd porträtterats i ett kök i en bildserie om hennes yrke väckte stor debatt. Kvinnor sexualiserar fortfarande i media i största utsträckning, och det finns tydliga exempel på det nästintill varje dag som inte går att förneka.

Där det inte räcker med en tweet eller ett Facebookinlägg för att förmedla en tanke eller känsla är bloggar fortfarande ett viktigt verktyg, som kanske inte omnämns och diskuteras lika mycket idag som för några år sedan. Det beror på att bloggar blivit en så naturlig del av medieflödet, inte att de slutat vara av betydelse.

SPRÅKRÅDET presenterade under gårdagen 2012 års nya ord. Däribland “henifiera” (byta ut pronomenen hon och han mot hen) och “tårtgate” (reaktionerna på att kulturministern skar i en tårta formad som en kvinna, där konstnären Markode Linde agerade kvinnotårtans huvud i så kallad blackface-sminkning) samt en ökad användning för nyord som “ogooglebart” (något som inte går att hitta på en sökmotor). Per-Anders Jande, nyordsansvarig på Språkrådet, intervjuas i DN iartikeln “Flera nya ord i svenskan 2012“:

– Vi vill visa på att språket och ordförrådet är resultatet av en ständigt pågående demokratisk process där vi alla deltar.

Och här hittar du hela nyordslistan för nedladdning.

NYHETER24 har summerat “Årets nätsnackisar 2012“. Här nämns Twitterkontot @Sweden (9) som en vecka under våren drevs av Sonja Abrahamsson som väckte stor debatt världen över med naivt ställda frågor om bl.a. judar “what’s the fuzz with jews. You can’t even see if a person is a jew, unless you see their penises, and even if you do, you can’t be sure?!” (Läs min artikel om hela debatten här). Nyheter24 listar även Sverigedemokraternas film (4) som Expressen fick tag på där de vandrar runt Stockholm en sen sommarnatt med järnrör samt Kony 2012 (3), filmen skapad av organisationen Invisible Children som fick hela världen att rikta ögonen mot Joseph Kony och barnsoldater i LRA. Både älskad och kritiserad (Läs min text om syftet med filmen och hela debatten här). Högst upp på listan hittar vi Facebookgruppen “Vita kränkta män” som under året på ett ironiskt sätt tagit upp kampen mot sexism och rasism. Och även hos just Vita kränkta män hittar vi en summering av året som gått, som jag tänker avsluta detta inlägg med – vad som väckte mediestorm, och vad som egentligen hände.

Read More

En ny medieelit, på Twitter

Här om dagen träffade jag en av komikerna från RAW Comedy Club. Vi pratade lite om sociala medier, varpå han nämnde en person som ofta figurerar i TV4 Nyhetsmorgon som “Social medieexpert”. En expert på sociala medier, stor på internet, och sedan bekräftad på Sveriges största TV-kanal i bästa sändningstid.

Att man kan bli någon via Twitter är ingenting jag står främmande inför. En personlig erfarenhet är Tweetupsthlm, “som Twitter fast på riktigt” anordnat av Niklas Dahlqvist. På min första tweetup, precis innan sommaren förra året, blev jag väl mottagen med orden “Jaha, det är du som är @emeliefagel!” när jag skulle registrera mig. Alla deltagare fick en namnlapp med sitt Twitternamn och sedan minglade man runt bland kända och okända ansikten, fast nästan bara bland kända namn. Ja, Twitternamn alltså. Svart på vitt ett bevis på att folk faktiskt lägger märke till dig om du är aktiv på det sociala mediet. (Tankar från min första Tweetup).

När det sen stärks ytterligare genom framträdande i Nyhetsmorgon, då börjar man bli en “snackis” på allvar. (Personligen fick jag titeln “Mediekonsult” när jag satt i morgonsoffan, så jag är inte fullt TV-bekräftad själv ännu. Läs: Från Twitter till Nyhetsmorgon).

I Journalisten konstaterades det här om dagen: “Twitter har skapat en ny medieelit.” Jag tycker om termen som Jerry Silfwer, Doktor Spinn, brukar använda: social media naturals.

I Journalisten läser jag:

En undersökning som Intellecta Corporate har gjort visar att det finns drygt 90 000 Twitterkonton i Sverige, men bara cirka 11 000 är aktiva och bland dessa är andelen mediefolk stor. Facebook har samtidigt 4,5 miljoner svenska konton.

Jag känner igen mig. Vi är inte många, men vi är starka. Och vissa så mycket starkare än så. Om man är aktiv på Twitter och del av mediebranschen (som ju de flesta faktiskt är) så vet man vilka som är social media naturals. (Om du vill ha några namn, spana bl a in alla skribenter på Ajour). Och vikten av att hålla sig på god fot med dem har väckt debatt under hösten.

Brit Stakston med sina 7000 followers (@britstakston) intervjuas i artikeln i Journalisten:

- Visst har jag varit en del av en Twitterelit. En maktposition i en liten bubbla där mina ord ofta fått osunt stor betydelse, säger hon.

Enligt Brit kan det jämföras med en sekt där denna “medieelit” och en grupp journalister värnar om varandra och tydligt markerar att det finns två delar av mediebranschen, nya medier och gamla medier. Något som Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) senare i artikeln håller med om. Hon menar dock på att “ankdammen” börjar upphöra.

Jag undrar. Twitter är långt ifrån gemene mans val av social mediekanal. De flesta av mina vänner förstår fortfarande inte vad Twitter är. Inte vad en mention, retweet eller hashtag betyder eller innebär. Kan ankdammen verkligen upphöra så länge som det är just “medieeliten” som verkar och syns i Twitter-feeden? Eller kommer det att förbli just ett medieverktyg?

En spännande satsning från TV4 under våren är The Voice Sverige. Med @TheVoiceSverige pratar kanalen om en av de största sociala mediesatsningarna någonsin, där Twitter står som en viktig kanal. Det har lyckats i övriga delar av världen – inte minst i USA där programmet beskrivs som “The most social media program ever”. Kan ingången av gammelmedia i nya medier, främst Twitter, förändra gemene mans sociala medievanor?

När det kommer till sociala medier är det viktigt att komma ihåg att det ofta är när aktiviteter som sker på Facebook och Twitter uppmärksammas utanför internet som det får som störst verkan – både i fikarummet på jobbet eller i morgonsoffan på Nyhetsmorgon. Så är det när gammel media uppmärksammas Twitter som Twitter får som störst makt?

Utvecklingen dröjer nog ett tag. Tills dess vill jag välkomna er alla att anmäla er till TweetupSthlm som nästa gång anordnas den 3e februari. @emeliefagel ska dit. Och en rolig insikt som just slog mig, det är ingen slump att Niklas Dahlqvist har valt just en anka som symbol för evenemanget.

(Efter samtal med Niklas visar det sig att det rör sig om en slump att just ankan blivit symbol för Tweetup. Men en ganska rolig slump, måste jag ändå säga!)

Read More

Bloggvärlden 2012 handlar om #Nätkärlek

Gott nytt snällt år! Idag läser jag i Metro att bloggvärlden blir snällare år 2012, det är trendigt. Något som går i linje med blogginlägget jag skrev i början av december: Om #Nätkärlek som konstruktiv kritik och vad relationsbyggande innebär för den objektiva journalistiken. I motsats till debatten om näthat och nätmobbning verkar allt fler människor uppmärksamma den positiva anda som genomsyrar internet: peppa, pusha, uppmuntra. Till gott och ont säger vissa.

Metro skriver om Kissie som tagit bort möjligheten att kommentera anonymt på bloggen, något som innebär att allt färre lämnar negativa kommentarer. Något som ett flertal bloggar, och nyhetsportaler valt att implementera.

Även Ajour skriver i positiv anda, här av Damon Rasti om Årets Första Solskenshistoria. Snällhet som genomsyrar såväl det digitala som världen bortom dataskärmen. Hur länge vi orkar sväva på rosa moln och läsa “snälla” feel-good inlägg återstår att se. Nu går vi mot ljusare tider.

 

Read More

Om #Nätkärlek som konstruktiv kritik och vad relationsbyggande innebär för den objektiva journalistiken

Charlotta Zingmark skriver ett bra inlägg på Mediesverige: Obegripligt gnäll över trivsel på nätet. En motreaktion på Tobias Brandels artikel i Svd Kultur om ett “Tröttsamt kramkalas” på nätet.

Precis som Charlotta har jag svårt att förstå varför man väljer att vara negativ mot en positiv anda som finns på Facebook och på Twitter. Mycket av anledningen till att man väljer att synas och höras i ett offentligt rum måste ändå vara för att man vill få respons av sin omgivning – och om denna är i form av positiv kritik blir man peppad att ytterligare uttrycka sina tankar och åsikter om smått och stort i samhället. Det bidrar till en mångfald av åsikter som en läsare sen fritt kan välja att ta del av utefter intresse.

Om jag dagligen möttes av negativa kommentarer på Twitter skulle jag inte längre våga uttrycka mig i samma utsträckning. Jag skulle inte vilja skriva ut kommentarer om personliga eller känsliga ämnen, jag skulle inte våga ta kontakt med “viktiga” personer, och jag skulle inte våga ge en sann bild av mig själv och den jag är. Att bli negativt kritiserad på nätet tar lika hårt som att bli kritiserad i det verkliga livet.

Det är även underligt formulerat av Tobias: Tvärtemot vad som görs gällande i nätmobbningsdebatten så utgörs kommunikationen på Facebook, Twitter och andra nätforum till stor del av renodlad trivselbombning. Är det inte även i dessa forum som nätmobbning uppstår? Ett uttalande som känns rent underminerande av de människor som utsätts för mobbning på nätet. Det är svårt att säga att allt är ett kramkalas, för utsatta personer är det snarare ett helvete.

Och visst, jag kan förstå kritiken om att vi inte vågar kritisera viktiga personer på nätet. Exemplet som lyfts fram här är Ajour där några av våra främsta sociala medieevangelister förmedlar och rapporterar om händelser i samhället men på ett mer nyanserat och personligt sätt. Alla kan bli journalister. Oavsett om man tycker bra eller dåligt om initiativet kan det kännas svårt att skriva ut en negativ tanke om projektet eftersom de personer som står bakom har stor inflyttande på nätet, och säkerligen skulle backas upp av många, många fler om man började kritisera hej vilt. Men poängen är att jag KAN kritisera om jag så vill. Och jag kan göra det på ett mycket enklare sätt än någonsin förut. Jag hade aldrig fått för mig att skriva en insändare om varje åsikt jag har om olika samhällsfenomen. Däremot kan jag med enkelhet idag yttra mina åsikter i bloggform, på Twitter, på Facebook eller i annan kommentarsfunktion på olika sajter. Till och med direkt på Ajours sida kan jag skriva ut min kritik – om så jag vill, helt anonymt. Men om vi nu ska vara helt ärliga – hur ofta skulle jag i verkliga livet gå fram och börja kritisera en annan människas projekt och arbete? Särskilt när det handlar om en person som jag inte ens känner. Vad tjänar det till att sprida negativa tankar runt omkring sig?

Konstruktiv kritik däremot. Det kan vara negativa åsikter som bidrar till positiva förändringar. Det är något som bör uppmanas och det är något som faktiskt finns. I flera forum jag är medlem i på nätet diskuterar folk olika projekt, ber om åsikter och tips. Man nyttjar varandras kunskap för att skapa något bättre. Tar hjälp av åsikter från folk som man inte känner. Här hjälper givetvis inte ett “heja” “hurra” särskilt mycket – däremot en kommentar som “jag tycker att den färgen är lite för ljus och ansträngande att läsa” eller “tänk en gång till på hur du rubriksätter dina inlägg så att de väcker mer intresse” eller “ta kontakt med den här personen som är bra på det här som du nog skulle kunna dra nytta av”. Kunskapsutbytte, relationsbyggande och konstruktiv kritik. Det är nätkärlek i sin allra ljuvaste form. Och den finns där ute, varje dag, att ta del av för den som söker den.

I den aspekten räds jag inte heller för att höra av mig till Ajour med eventuell kritik jag skulle kunna ha mot sajten. Det handlar ju om gemensamt skapande, och jag är övertygad om att skribenterna på sajten skulle se positivt om jag kom med konstruktiv kritik. De har ju vid ett flertal tillfällen själva bett om andras åsikter – och då handlar det inte om en massa “heja” och “hurra”.

Som Charlotta skriver har dock Tobias en intressant poäng: de problem som uppstår när politiker, PR-konsulter och journalister plötsligt blir bundisar på nätet. Hur kan den som granskar vara kompis med den som granskas? Som Charlotta skriver är detta givetvis inget nytt fenom, det fanns innan nätet fanns. Och som jag själv fått uppleva i mitt arbete med PR är det just i relation till journalister som man får redaktionell uppmärksamhet. Det är ett uppsökande och ett relationsbyggande – åtminstone när man handlar utifrån ett företags intresse.

Det positiva med att dessa nära band blir så synliga på nätet är just att de blir synliga. Nu kan vi ju se själva att folk känner varandra och interagerar med varandra, varefter en “objektiv” artikel skrivs av den ena personen om den andra. Det blir enklare för privatpersonen att själv skapa sig en uppfattning när själva relationerna bakom artiklarna blir synliga. Inte att säga att det inte finns objektiv journalistik, men det är viktigt att förstå att relationer kan påverka utformningen i en artikel, oavsett hur skicklig journalisten i fråga är. Och även att vissa företag, politiker och personer oftare kommer till tals än andra i media just för att de byggt relationer till journalisterna.

Nätet ger oss möjlighet att granska både de som granskas och de som granskar. Och det är allt annat än tröttsamt.

Read More